Bara förbi den lilla byn Ilias, den tvåfiliga motorvägen som väver genom Ceraunian bergen, en skylt som pekar ner en smal väg indikerade ett kloster omkring två kilometer på.
"Varför inte?"Jag tänkte, sätta på blinkers i min hyrbil. Jag hade ingen agenda annat än att söka äventyr längs den mycket prisvärd 80-mil sträcka av stränder och byar mellan städerna Vlore och Sarande, ett område som kallas den albanska Rivieran.
Men vägen slutade på en kulle hus där en gammal kvinna klädd i svart stirrade på mig frågande.
"Monastiri?"Jag sade i en olycklig försök till en albansk brytning i vad jag senare upptäckte var en stor grekisk språkområdet.
Hon pekade i riktning mot hur jag hade kommit och tycktes signalera att jag hade missat en sväng. Tillbaka mot huvudvägen, Jag hittade ett allvarligt rutted avstängning, tog en kamera och solglasögon från bilen, och började vandring. Travel fantasy mode sparkade. Skulle munkarna bjuda mig på middag? Låt mig stanna på en barnsäng för de närmaste dagarna om jag gjorde sysslor? Fråga min åsikt om deras senaste kull av ale?
De skulle inte, eftersom det inte fanns något kloster i slutet av den vägen antingen. Istället, Det var en idyllisk stenig strand där en annars otillgänglig canyon öppnas för djupblå Joniska havet. Det fanns inte en själ i sikte.
Nära stranden fanns ett antal svampformade bunkrar som den isolationistiska diktatorn Hoxha, som dog i 1985, installeras över hela landet för att försvara den mot en främmande attack som aldrig kom. Det fanns mer senare artefakter också: en tidning horoskop sida daterat några dagar tidigare och massor av läsk-och ölflaskor som anges stranden hade använts mycket mer nyligen, för andra ändamål än försvar.
Men idag, Jag tänkte för mig själv, det är alla mina. Med min baddräkt tillbaka i bilen, Jag naken och dök i kristallklart blått vatten, registrerar scenen i mitt inre arkiv av bästa resor stunder. Det var bara när jag kom upp ur vattnet som jag såg två solbrända österrikiska turister gömd under en sten outcropping läser pocketböcker, eller låtsas som de skrattade åt mig. (Jag gick över att chatta med dem, låtsas ingenting var utöver det vanliga.)
O.K., österrikarna hade något besudlat min eftermiddag på Gjipe Beach, som jag senare fick reda på att det hette. Men åtminstone i budgeten termer, Albanien var säkert den bästa sträckan på sex veckor gamla Frugal Medelhavet äventyr. För första gången, 500 euro per vecka lätt betalat för allt jag ville, börjar med en förvirrande men inte torterande sju ben bussresa från Dubrovnik, Kroatien, bara 300 miles away. (Kort för att anställa taxibilar, Jag kan inte komma på ett mer effektivt sätt att göra det, och trots språkbarriärer förare var tankeväckande i att se till att jag fick till nästa buss.) Jag hyrde även en bil för fyra dagar och privata rum från lokala familjer varje natt. Jag åt enorma restaurangmeals toppning ut på runt 8 euro, och guzzled espressos och källvatten vid strandnära caféer med härlig utsikt. Fortfarande, Jag visste inte ens komma nära att slå mitt budget. (Även om det skulle ha varit lite tuffare i juli eller augusti, då många rum kostar mer.)
För de flesta resenärer utgångspunkten för den albanska Rivieran är Vlore, en något klibbig stad med massor av uteserveringar som har snygga kuddar men för mycket tanklösa klubbmusik; den rörig, oattraktivt kusten har mediokra om livliga hårt sandstränder. Det finns ett visst mått av kaos i Vlore - praktiskt taget inga tecken ger gatunamn, nötig förare, fula och till synes avstannat konkreta byggprojekt. Men det är egentligen inte förvånande i ett land som fortfarande är ett av de fattigaste i Europa och bara ett kvarts sekel bort från den kommunistiska diktatur Hoxha. Om Albanien inte längre känns isolerade eller skrämmande, det verkar ändå vara att hitta sin väg.
Det fanns två höjdpunkter i Vlore: en park längs promenadstråket, Bulevardi Vlore-Skele, där gamla män rökte som skorstenar runt intensivt omtvistade schackpartier och domino och varmt välkomnade en besökare med en kamera.
Och så var det Museum of Independence, i tvåvåningshus där Ismail Qemali härskade som den första premiärministern efter landet blev självständigt från det ottomanska imperiet 1912. Som den ensamme besökaren på eftermiddagen jag blev belönad med en personlig visning av direktören, Ilia Cano, som gjorde ett tappert försök att förklara historien i dålig engelska blandat med franska. (Han lät mig också sitta vid Qemali skrivbord och låtsas att underteckna dokument med sin penna.)
Jag stannade i Vlore på första och sista nätterna i veckan, men resan verkliga payoff kom i strängen av små städer som startar när du kör upp och över de livsfarligt brant och skogs-fodrade vägar Llogara National Park. Efter att ha frågat runt om hotellpriser och privata rum i ett fåtal städer, Jag valde Himare som min bas. En ung man vid namn Simos vars familj driver Internet-café erbjöd mig en stor lägenhet kopplad till hans hus, praktiskt taget mitt i stan, för,en 20 euro per natt. (Den albanska valutan är faktiskt lek, vid 142 låg per euro eller 96 för dollarn, men logi och biluthyrning noteras ofta i euro.) Himare hade inte de bästa stränderna, men det imponerade mig med kaféer med utsikt över vattnet och souvlaki står galore. Och det vann mitt hjärta för alltid när jag fick syn på en man som leder en åsna genom staden, försöker att lasta två getter baaing bebis slängd över ryggen till högstbjudande.
Min favorit plats i staden var familjeägda grekiska restaurangen Taverna Viron. Jag hade tre middagar där, deltog Amalia, den engelsktalande 15-åriga dotter av ägarna, som var mycket söt men inte så praktiskt att hjälpa plocka från menyn. Allt, hon sa, var "så läcker."
Då igen, hon var rätt: fläskkotletter med tzatziki och potatis, räkor saganaki (små räkor i en tomatbaserade, feta-tung och Tabasco-spetsade sås), och hela grillad fisk var alla, indeed, ganska läckra.
Jag åt ensam men ofta chattade med intressanta grupper, från en albansk-amerikansk familj från Pelham Parkway i Bronx till Amalias manliga kusiner som bjöd mig över att dricka Rakia, en vätska destillerad från druvor pressrester.
Även Albanien är känd för sina historiska och arkeologiska skatter som den antika staden Butrint, denna sträcka av kusten har få. Men jag älskade Himare Castle, en medeltida plats i den norra utkanten av staden tvärs över gatan och uppför backen från Alpet bensinstation. Vill inte ens tänka på att leta efter tecken, antingen hänvisar dig till ruiner eller berätta vad de är. Men i stället för faktiska uppgifter, du kan spela amatör arkeolog, såsom i: "Det måste ha varit en ugn. Eller ett barns sovrum. "
Fast det första resa till Gjipe Beach var kul, Jag bytte snart lojaliteter till Jali Beach, tre miles nedförsbacke från landsvägen. Stranden, fodrad med parasoll att hyra, är mycket familjevänlig; Jag skulle uppskatta en kör barn sveps upp i en morförälder armar ungefär en gång i minuten. Och det grunda vattnet är en nyans av elektriskt blått som formgivare av mint tuggummi förpackningar bara önskar att de kunde efterlikna.
Jag var hooked på Jali inte för stranden, though, men för omedelbar vänner jag gjorde på Taverna Peshkatari, en av flera informella strandnära restauranger som specialiserat sig på fisk och skaldjur. (Peshkatari betyder fiskare på albanska.) Jag brukar be om menyn innan sitta ned, att spana ut priser och storlek upp vänlighet personal. Killarna på Taverna Peshkatari var vänlig: de tog genast en hink med fisk från köket, notera att ägaren hade fångat dem i morse.
Jag hör dessa påståenden hela tiden, så jag sköt dem en tvivelaktig look. "I morgon, komma fiske och du ser,"Sade en ung blåögd man tveksam engelska. "Var här på 6 a.m. "
Detta är vad vi i den sparsamma resebranschen kallar en ka-ching ögonblick. Gratis båttur! Lokala vänner för att ringa! "När jag fiskade i Albanien" berättelser för hem! Nästa morgon jag kom till 5:55 a.m. att finna att jag hade slog den unge mannen, Jorgo Andoni, som visade sig vara ägare till Taverna Peshkatari. Men tre äldre killar som kände igen mig från dagen innan var det dricker espresso och Rakia. De uppmanade mig att gå med dem. Hey, en 6 a.m. skott av sprit att börja dagen? Varför inte, Jag är på semester.
Strax efter att jag var ute på vattnet med Jorgo och hans två assistenter fiske - Geni Pirra och Eljon Likmeter - upprullning i näten de hade som föregående eftermiddag strax utanför den klippiga kusten och titta på dem reda ut sin fångst: kummel, bläckfisk, räkor, även en flygfisk.
Runt omkring Net 4, Eljon och jag övergav arbete och dök ner i vattnet, simma över till en liten sand-fodrad vik ristade i klipporna. Jag tog en annan mental snapshot till fil enligt Travel Memories - Best Ever. Och, denna gång, inga solbrända österrikare att förstöra ögonblicket.
Besök Albanien och se vårt Fastigheter erbjuder i Saranda, Vlora, Durres och Tirana.
www.albania-Estate.com
www.Albania-Investments.com
